Hallå där. Jag vet att det tagit lite (nåja) tid innan vi fått fart på det här, men nu är det äntligen igång, och jag hoppas – och tror –  att vi kommer att komma bra överrens. Så: med hälsningsfrasen, rubriken, och (dem dåliga) ursäkterna avklarade så kanske det är lika bra att vi jobbar igång det här och börjar umgås på riktigt. Eller vad säger ni? Tänkte väl det.

Ehhrrm. Det är klart att det är synd om Halmstad. Laget inleder piggt (respektlöst, om man så vill) och man lyckas även få in första målet. Faktum är att Halmstad faktiskt gör en ganska bra match sett över 90 minuter, även om man är något tillbakapressade i första halvlek, till följd av GAIS imponerande offensiv. Och precis som motståndarnas väldigt sympatiske tränare Alexander Axén sa i post-match-intervjun så kan man tycka lite synd om dem (även om han av förklarliga skäl valde att inte göra det just i dag): För med normal utdelningen så kan de vinna en match som den i dag.

Nåväl. Målet, där Joe Sise går upp för en akrobatisk volley – bara för att se bollen smita förbi sig till en fristående Michael Görlitz, som krutar in bollen bakom Henri Sillanpää – har ni väl redan sett. Så jag tycker istället att vi tar och fokuserar på sakerna som kanske inte kommer att beröras så mycket i Claes Anderssons referat (jag menar: man får ju inte plats med så mycket mer där, när det jämnt och ständigt ska tjatas om hur CHANSLÖSA målvakterna är).

En sådan … sak … är hemmalagets Markus Gustafsson.

Den förre ÖIS-spelaren imponerade stort på mig i dag och det var inte förrän (jag missade dem första minuterna till följd av en spännande bok och en kopp kaffe …) kommentator Dunér nämnde Gustafssons namn som jag insåg att det var han som axlade Johan Mårtenssons mantel. För min del så hade det lika gärna kunnat vara Mårtensson själv som sprang runt (i peruk) och länkade med Wanderson och Santos, växeldrog med Ayarna, och var både tvåvägsmittfältare centralt och linjeslickande ytter på en och samma gång under första halvlek. (Han hade kunnat missat planet till Utrecht, jag har ju varit upptagen med Skärgårdscupen så mycket den senaste tiden att jag faktiskt inte hade brytt mig om att vara speciellt källkritisk förrän efter matchen.) Så bra skötte han det. (Faktum är att han skötte det så bra att jag inte kunde hålla mig från att (halvt på skämt, halvt på allvar) riva av en Johan Mårtensson, WHO?-tweet. Något ni bekvämt nog kan se ett get-öga till höger om texten ni just läser.

Santos droppar ner, lurar en jagande motståndare, och släpper bollen till Gustafsson. Den hårfagre mittfältaren gör samma sak även han, tar sig förbi en HBK:are med en dragning – och väggar med Mervan Celik. Hade bara avslutet (rakt på Karl-Johan Johnsson, som storspelade i första halvlek) varit bättre så hade det blivit ett mål att tala länge om. Inte enbart för att det hade varit hans första i Allsvenskan.

Nu räckte det emellertid inte längre än till det ett par rader i mitt allra första blogginlägg här på Spelsajten. Men det är väl alltid något.

Om inte annat så ska det sägas att sekvensen i fråga, faktiskt, gör att jag måste anstränga mig för att mungiporna inte ska sticka iväg löjligt mycket. Missförstå mig rätt: Det är ju inte så att man inte vill se glad ut, men jag blir ju ogärna påkommen med kommunens nöjdaste och bredaste flin – framför min egen text.

Detta om hemmalagets Markus Gustafsson, alltså. Att det är Gustafsson i GAIS jag talar om tåls att påpekas både en och två gånger, för det finns ju som bekant en även hos Halmstad. Den andre (en gång i tiden bejublad kapten och SM-Guld-hjälte i mitt BK Forward på FM10, men numera mittback i HBK) var även han högst delaktigt i hur matchen så småningom kom att utkristallisera sig:

Dels så får han varken ut bollen över linjen eller hinner i kapp Bassombeng vid 1-1-målet, och dels så river han ju ner Romarinho i konringen som uppstår efter att Emil Salomonsson gått omkull i en närkamp med Mervan Celik i GAIS straffområde.

Straffsituationerna, ja. Ämnar egentligen inte djupdyka mer i dem än att kalla dem signifikativa för dem bägge lagens säsonger såhär långt. Men efter att ha sett dem respektive situationerna ett par gånger nu så måste jag även tillägga att det var rätt av domare Strömbergsson att låta spelet fortgå när Salomonsson gick omkull och peka mot straffpunkten när Romarinho gjorde detsamma. Celik går in axel mot axel, och tar bollen av Salomonsson. Halmstads Gustafsson träffar inte bollen och nyligen inbytte Romarinho.

Apropå “Lille Romario” (som smeknamnet betyder) så bör hans pigga inhopp nämnas. Framför allt för att det i allra högsta grad bidrog till att Celik till slut kunde göra dem två mål som Axén (enligt intervjun med Canal+ efter matchen) krävde av honom inför matchen, men kanske också för att brassen är något jag trott mycket på sedan han anlände för snart två år sedan. Något man inte minst kan läsa sig till i ett gammalt inlägg, på min gamla blogg. Ett inlägg utan ganska många rätt.

… eller skrevs det bara ett år för tidigt? Ja, det finns då olika sätt att se på saker och ting. Men hur som helst så ska man nog se det som att Mervan Celik sköt både sig själv och Halmstad längre, och längre ifrån Allsvenskan 2012 när han satte straffen fram till 2-1. Detta trots att Jens Gustafssons lag visar på insikt, tuffhet och glöd.

Gillar du det du läser?