Hår. Detta – med tanke på att det är dött – alarmerande tidskrävande tillika fascinerande ting har varit ett ständigt återkommande ämne här i bloggen sedan det där premiärinlägget om GAIS-HBK, där den hårfagre göteborgaren Markus Gustafsson nämndes flitigt.
Och, mycket riktigt, faktum är att temat även lyckades nästla sig in i inlägget senast (detta sedan Arctic Monkeys briljante frontman Alex Turner tagit ett av sina sämre beslut – och klippt av hela härligheten till förmån för något Johnny-Depp-i-Cry-Baby-påhitt) och därför tänkte jag: varför inte se till att smattra ihop ytterligare ett inlägg i barrets tecken – så att vi både berör det som av någon märklig anledning kommit att bli lite av ett adelsmärke för min del, samtidigt som vi ser till att vi får talas vid igen? Bra.
Nyss (i skrivandets stund för 25 minuter sedan, för att vara lite mer skitnoga) hemkommen från jobbet så såg jag att Fotbollskanalen Europas och Svenska Dagbladets Johanna Garå förlängt Carles Puyols twitter-retande av Cesc Fabregas frisyr. Bloggare ni känner gjorde naturligtvis vad alla skulle ha gjort i det läget – och dammade helt sonika av den där gamla anekdoten om hur José Antonio Reyes retade Cesc så pass mycket under sin tid i Arsenal, att han fick den unge mittfältaren att klippa av den där fullständigt briljanta hockeyfrillan som han bar när han kom fram i London-klubben.
Vad jag vill ha sagt med detta, då, mer än att flasha med mina gamla spanska hår-anekdoter?
Jo, kasta aldrig dart i gummibåt (gammalt Viktor-ordspråk), barn. Jag menar: Reyes var ju faktiskt även han en hejare på att odla skräckfrisyrer en gång i tiden.
José Reyes under en väldigt förvirrad tid i sitt liv (var vänlig notera Betis-tröjan)
Det var allt för den här gången. Nu ska jag skriva pratmanus och bena ut svårbräckt finmiddag till East To West-sambon och Sambo Särbo Guns. Det är ju måndag, som ni vet. Hörs när vi råkas!