Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle blogga in här för att a) skryta om morgondagens sovmorgon, b) prata mig varm om mitt och Wilgot Kruijswijks fina tränarprojekt eller c) reka lite lätt inför Lazio-Juventus på lördag. Så jag bestämde mig, mycket riktigt, för att bunta ihop allt sammans, blanda det med tandkräm, kaffe och trolldeg – och baka en kaka (skriva ett inlägg).

Föreställ er här ett kortare brejk, eller livlång konstpaus om ni så vill. Det ligger nämligen till på det viset att jag inte hann längre än ett par, tre rader innan koffein-suget gjorde sig påmint igen, och jag tassade därför följaktligen ut i köket för att nypa en kopp kaffe. På väg (som i halvvägs ur det väldigt wrap-aktiga täcket jag virat in mig i) från vardagsrummet kunde jag naturligtvis inte låta bli att fastna framför en video av Adrianos första fotbollsmål i professionella sammanhang på över sju månader.

Är ni på lika djupt vatten som jag själv ALTERNATIVT om ni bara råkar ha den goda smaken att följa mig slaviskt på twitter, så vet ni ju hur det ligger till vid det här laget. Men jag tar det en extra gång i alla fall, om någon nu skulle ha lyckats missa det hela.

Med två omgångar kvar av den brasilianska ligan så är det inte bara så att det vips pannkaka – som i sju (7!) Flamengo-Fred-mål på två (2!!) matcher – är spänning i skytteligatoppen (den förre Lyon-anfallaren har med två matcher kvar att spela endast tre mål upp till Santos-anfallaren Borges, som gjort 23 såhär långt). Det är nämligen även så att titelracet utvecklats till någon slags nagelbitare, detta efter att Corinthians – åh, gud, jag saknar den sparningen – och Vasco fått för sig att det vore hälsosamt och roligt att turas om att vara serieledare ända in på upploppet av säsongen.

Natten mot måndag så verkar det dock som att vi fick se ett trendbrott i frågan. Och detta alltså på grund av, eller tacke vare, beroende på hur man förhåller sig till det hela, allas våran badboy-pimpade Nalle Puh – Adriano Leite Ribeiro.

Adriano hoppade under matchen mot Atletico-MR in (hans blott fjärde framträdande sedan han anlände i Mars, detta efter en allt annat än lyckosam Roma-visit) och kunde trots dålig form och ett – i vanlig ordning – stökigt privatliv NATURLIGTVIS inte låta bli att skjuta sitt lag till seger på stopptid, något som inte alltså inte bara betydde hans första mål sedan han kom till klubben, utan även att de fyrfaldigt brasilianska mästarna gjorde ett litet, litet ryck förbi Vasco Da Gama i tabellen.

Allt gott så långt, kan man tycka. Men då har man antagligen inte sett den där videon av det där målet som betyder så mycket för så många olika inblandade (även om jag personligen känner mest med målskytten själv, hans historia … gosh!). För, när man, precis som jag när jag var på jakt efter den där koffein-klunken, bänkar sig framför den och ser att Adriano INTE kan hålla känslorna tillbaka efter målet och … drar av sig tröjan … så kan man inte låta bli att tänka att ‘om han bara hade haft skallen med sig’.

Nu funkar det ju inte riktigt så, men om jag någon gång fått tilldela Adriano en ‘skalle’ i Fort Knox-klass så hade det trots den svårhanterliga tiden med genombrottet i Parma och drömmålen i Inter ändå varit tidgiare i livet. Kanske redan som liten pojke, då han tvingades se sin pappa Almir bli skjuten mitt framför ögonen på honom när de var ute och gick i kåkstaden där de bodde. Eller då han sommaren 2004 tvingades vända hem mitt under en strålande säsong för att begrava samma älskade pappa, efter att denne längre inte klarat av att leva med en kula i kraniet. (Adrianos avsaknad av proffspsyke i kombination med hans historia, har alltid varit det som legat honom i fatet.)

Men.

Det finns fler anledningar än traumatiska upplevelser och bristen på psyke, som ligger bakom det faktum att ‘kejsaren’ lyst med sin frånvaro sedan han anlände till klubben. En av dessa anledningar – inte den enda, men en av dem – är skador. Och lyckan i Adrianos ögon vid målet i all ära, men så länge anfallaren inte hade förberett en högkvalitativ vals för att försöka lura i halva fotbollsvärlden om att den besvärliga skada som hållit honom borta så länge kommit av att han svalt en hel vattenmelon, så borde han kaaaaaanske ha behållit tröjan på den här gången. Eller, vad säger ni?

httpvh://www.youtube.com/watch?v=oqUX4Glxn3Q&feature=player_embedded

Oj. Blev väldigt mycket om väldigt lite här nu, och med tanke på att Sambo Guns och East To West-sambon är på väg tillbaka från rep med Walking Dead i blicken inom en på tok för snar framtid, så får tankarna inför Lazio-Juventus därför bli korta och koncisa.

Så, lite KURIÖS fakta att ta i beaktning inför fajten:

Under Gianluca Rocchi, som har fått privilegiet att döma matchen, så har Juventus resultatraden 12-3-2. Grottar man ner sig än mer i Rocchi-statistiken så är givetvis det faktum att inget hemmalag har lyckats vinna under säsongen de gånger som Gianluca har hållit i pipan (en oavgjord, fyra borta-vinster).

Det mesta talar väl så långt för att Juventus segertåg rullar vidare, MEN adderar man att Juventus kommer att tvingas avvara Andrea Pirlo för första gången denna säsong så tror jag att tillochmed den mest Juve-gillande människan kan medge att det börjar dofta kryss. Börjar det rent av stinka eller om X2:an avskräcker så kan ni ju skippa 1-X-2-påhittet och satsa på något annat spännande.

… som Båda Göra Mål. Jag menar: Den gamla damen har inte enbart för ovana att klä sig ovanligt fult när man blir bortbjuden i dag, utan även en osedvanlig förmåga att bjuda kvällens sällskap på giftiga chanser. Och när motståndar-anfallarna heter annat än Josip Ilicic – vad sägs om Klose, Floccari, Sculli, Rocchi, Kozak (Cissé väntas bli petad) – så känns det mycket väl som att de allt som oftast största syndarna Chiellini och Bonucci kan kommma att få sota för sin trubbighet tillika okoncentration.

Borde väl i vanlig ordning smattra ner någon slags (bort)förklaring till min frånvaro här, men ni vet ju hur det brukar gå, vid det här laget: Jag lovar att försöka, men det går käpprätt åt skogen ändå. Ska dock försöka att dela med mig av mina tankar rörande Arsenals möte med Fulham någon gång innan lördagens DJ-jobb, då jag ändå ska göra matchen för Arsenal Sweden (hate to break your heart, Mohammed Ali Khodr). Nåväl, vi hörs när vi råkas, hörrni. Morsning!

Gillar du det du läser?